Det var en gång en pojke. Vars namn ingen kommer ihåg. Har var väl normal. Såg bra ut, sjukt omtänksam & hade väl en normal familj bestående av en mamma en pappa, som jobbade både dag & natt. Och så hade han ett par tvilling systrar. Båda var duktiga söta och snälla. Typ som systrar brukar va.

Men precis som ett vanligt barn på 15 vårar mådde inte alltid denna pojke särskilt bra. Han hade sina ner och upp gångar. Precis som alla andra. Han kände sig osynlig. Inte så att han var mobbad i skolan eller något. Nejnej han var ju ett normalt barn.

Men hans föräldrar såg honom inte. Hade aldrig sett.

Han förstod att han allt han gjorde bara var fel. Inget var tillräckligt. Speciellt inte för hans far. Hans pappa bara skrek och skrek. Det fanns ingen botten. Fanns inget slut. Skriken hade förföljt honom sen han var liten och han gillade det inte. Kände sig bortglömd. Matchade inte in i deras värld. Han mamma pratade bara med honom när hon ville ha hjälp med systrarna. Aldrig annars. De förväntade däremot mer av honom. De förväntade sig kärlek de inte gav honom själva. De hade aldrig bevisat att de älskat honom. De bara förväntade saker av honom hela tiden. Lyssnade aldrig. Lyssnade aldrig på vad han hade att säga. Aldrig.

En dag så bestämde pojken som ingen kommer ihåg namnet på att dra hemifrån. Han orkade inte. Han orkade inte mer skit. Han hade då fyllt sexton och hans föräldrar hade blivit förbannade när han inte klarade av att komma in på gymnasiet. På det gymnasiet de ville han skulle gå på. Han hade kämpat. Han hade kämpat för att få hans föräldrar stolta över honom. Men tydligen. Tydligen hade de inte blivit någon ändring. De såg honom bara när han gjorde fel. Så då stack han. Han stack hemifrån. Pallade inte skiten. Pallade inte att vara osynlig. Inte mer. Inte längre. Så han drog. Planerade att dra till en stad utanför där han bodde nu. Tog tåget. Sov på ett motell i tre nätter. Satt där inne i fyra dagar. Vågade inte gå ut. Ville inte gå ut. Mamma skulle kanske komma. Pappa skulle kanske komma. Polisen.

Det tog ytterligare ett dygn innan pojken fick sådana skuldkänslor att han ville hem. Mamma hade ringt oavbrutet. Systrarna som precis lärt sig använda mobiltelefonen hade smsat oräkneliga gånger. Och själv kunde han inte tänka på annat än hur besvikna de var på honom. På hur besviken han var på sig själv. Han borde inte gjort såhär. Han borde tagit tag i plugget istället. Göra päronen stolta. Fast han visste ju. Han visste ju att det inte gick.

Så han ställde sig på perrongen. Såg tåget komma. Gick närmare kanten. Bara för att gå på snabbare. Så att han inte ångrade sig lixom. Han gick närmare. Så att han stod med alla tår utanför kanten. Såg tåget komma. Det gick fort. Sjukt fort. Tanken han tänkt så många gånger flög genom hans huvud ännu en gång. Ännu en gång tänkte han på att hoppa. Hoppa ifrån skiten. Slippa känna hur han bara försvann från familjens värld mer och mer.

Han hoppade.

Familjen fick inte reda på det förrän efter ett par dagar.

Det var då de förstod att de glömt honom.

Det var då de förstod att de borde lagt mer tid åt att förklara att han hade en plats i deras hjärtan. Han också.

Men. Men det var för sent. Alldeles för sent.

jag skrev det här för att jag vill påminna er om att  inte glömma de ni älskar.